Saganomringen Wiki
Register
Advertisement
Dvärgar

Herravälden

Erebor, Khazad-dûm, Belegost, Nogrod, Järnåsarna, Orocarni, Glittrande Gruvorna, Grå Bergen, Dimmiga Bergens norra del, Blå Bergen

Språk

Khuzdul, Iglishmêk (teckenspråk)

Medellängd

4 till 5 fot eller 1,2-1,5 m

Hudfärg

Troligen vit

Hårfärg

Röd, vit, grå, blond, brun, svart

Beskrivning

Korta till växten, skägg

Livslängd

ca. 250 år

Dvärgar, eller Khazâd som de kallade sig själva, var kortväxta varelser. Av alverna kallades de ibland Naugrim/ Nogothrim (Sindar), Casari (Noldor) eller Gonnhirrim.

De var en korta och kraftigt byggda, starka både i kropp och karaktär, bara litet längre än Hober men mycket bredare och tyngre. Kvinnor och män var lika i utseende och röst, och kunde sällan skiljas från varandra av andra raser.

Dvärgar bodde på flera platser i midgård, däribland i Moria, Erebor, Gundabad, Järnbergen, Blåa bergen, Grå bergen  och i Orcani.

Det fanns sju dvärgaklaner, alla släkten till olika av de sju dvärgfädrerna;

  • Långskäggen, även kallade Durins folk
  • Eldskäggen
  • Bredskäggen 
  • Järnnävarna 
  • Styvskäggen
  • Svartlockarna
  • Stenfötterna

De var ofta vänliga mot Hoberna men däremot suspekta mot Alverna. De arbetade oftast som smeder eller stenarbetare, och var ofta enastående i deras skapelser.

Även om det fanns flera olika stammar bland Dvärgarna så var Långskäggen den mest framträdande.

Historia[]

Ursprung[]

Till skillnad från Alverna och Människorna så räknas inte Dvärgarna till Barnen av Ilúvatar. Deras skapare var Mahal, känd som Aulë. Aulë skapade de sju Fäderna av Dvärgarna någonstans i Midgård, och det är från dessa alla andra Dvärgar går i arv till. Aulë hade trots det inte gudagåvan att bevilja självständigt liv till varje skapelse; Aulë ångrade sig och talade till Ilúvatar och lovade att behålla dem. Ilúvatar talade då till Aulë och samtyckte om att bevilja dem äkta liv och inkluderade Dvärgaran i Hans plan för Arda. Ilúvatar lovade att ge Dvärgarna liv, och därför är de ofta kända som "de Adopterade Barnen av Ilúvatar". Dvärgarna vaknade upp kort efter Alvernas Uppvaknande.

Simon Schmidt - A bunch of dwarves

De Sju Fäderna vaknade upp på deras destinationer i par med deras fruar, med undantag av Durin I som vaknade upp ensam. De sju olika Dvärgstammarna var:

  • Långskäggen, Durins Folk, ursprungligen från Gundabad.
  • Eldskäggen och Bredbalkar, ursprungligen från Nogrod och Belegost.
  • Järnnävar och Stelskäggen, ursprungligen från Orocarni i fjärran Öst.
  • Svartlåsen och Stenfötter, ursprungligen från Orocarni.

Durin bosatte sig i grottorna ovanför Kheled-zâram, vilket senare skulle bli Dvärgarnas största rike, nämligen Khazad-dûm. Därför låg inte Långskäggens rike i närheten av något annat Dvärgrike.

Där fanns också en åttonde grupp av Dvärgar, som inte var seperata medlemmar från de andra sju Dvärgstammarna; men bestod av landsflyktingar från varje, kallade Smådvärgarna. De var jagade som djur innan de så gott som utrotades av Alverna under Första Tidsåldern.

Första Tidsåldern[]

BFME2 - Dwarf 4

I många år kände inte Dvärgarna till något annat folk; inte förens Eldskäggen och Bredbalkarna mötte Alverna för första gången i Beleriand 1250, under Trädens År. Under den tiden fanns det vänskap mellan Sindar och Dvärgarna, och de skapde tillsammans många verk. Dvärgarna av Nogrod var oöverträffliga i Midgård när det gällde smedkunskap. De grävde bland annat grottorna i Menegroth. Det var Dvärgarna som berättade för Sindar om Orcherna som anföll Alverna på andra sidan berget, och Kung Thingol började då en ansamling av vapen som Dvärgarna gjorde till honom.

En tid senare gick en här av Orcher över berget och anföll Alverna, men under Första Slaget om Beleriand besegrade Alverna dem och Orcherna flydde. De som kom undan och flydde söderut sprang rakt in i en här av Dvärgar som förgörde dem.

Efter Noldors Återkomst så önskade Finrod Felagund att bosätta sig i Nargos Grottor, och Dvärgarna av Blå Bergen hjälpte honom och gav honom det Dvärgiska namnet Felak-gundu (Felagund). De gjorde honom också smycket Nauglamír.

Situationen blev till sist ohållbar mellan Morgoths styrkor och Alverna, Människorna och Dävrgarna i Nirnaeth Arnoediad. Dvärgarna stred för Maedhros Union.

I början av Andra Tidsåldern utvandrade de flesta Eldkäggen och Bredbalkarna till Khazad-Dûm från deras städer i Blå Bergen, som blivit förstörda under sänkningen av Beleriand.

Andra Tidsåldern[]

830px-Big koops

De sju ringarna

Dvärgarna deltog inte i någon viktig händelse i historien. Men deras vänskap till Alverna blev kanske tajtare än någonsin; Dvärgarna av Moria behöll en nära kontakt till Gwaith-i-Mírdain av Eregion. Morias Portar byggdes för att underlätta kommunikationen mellan de två raserna, och byggdes gemensamt av båda raserna.

När Eregion plundrades utav Saurons härer, anföll Dvärgarna dem bakifrån men det var för sent för att hindra Sauron från att erövra hela Eriador.

När Sauron delade ut Maktens Ringar  under namnet Annatar, gavs sju stycken till Dvärgkonungarna för att kunna tygla och kontrollera dem. Men dvärgarna var motståndskraftiga nog att inte låta Sauron styra dem via de Sju Ringarna. Däremot fyllde de Sju Ringarna sina bärare med en förstärkt förmåga att skapa rikedomar och en omättlig girighet för guld, men de blev aldrig Vålnader till Mörkrets Herre, som ansåg sin plan som misslyckad. Sauron blev rasande på Dvärgarnas motstånd, och sporrade därför sin strävan att återta de Sju Ringarna ifrån dem.

Mot slutet av Andra Tidsåldern så valde några Dvärgar från Moria att förena sig med den Sista Alliansen mellan Alver och Människor och gick tillsammans ut i det Stora Kriget.

Tredje Tidsåldern[]

Angus McBride - Dwarves

TD 1980 så vaknade en Balrog upp i djupet av de Dimmiga Bergen och Dvärgarna flydde Khazad-Dûm, som från och med då började kallas Moria, vilket betyer "svart avgrund". De flesta av Durins folk begav sig till Grå Bergen, men en del följde den nya konungen, Thraín I, som begav sig till Erebor, i utkanten av Mörkmården under TD 1999 och där började han bygga upp sitt nya rike och senare Ered Mithrin.

I över 300 år levde Dvärgarna av Grå Bergen fridfullt, ända tills Drakarna i Norr började forta sig. Några flydde då till Järnåsarna, men de flesta följde den nya kungen Thrór till Erebor för att bilda ett nytt Kungarike under Berget. Där levde de i 200 år, ända tills draken Smaug anföll Dvärgarna och tog över deras rike TD 2770. Kungen bestämde sig då för att vandra söderut med en liten skara familjer och anhängare, men de flesta överlevande begav sig till Järnåsarna.

Durins folk bosatte sig i Dunland, och TD 2970 gav Kung Thrór den sista av de Sju Dvärgringarna till sin son och begav sig själv tillsammans med Nár till Moria. Inne i Moria så blev Kung Thrór dödad av Orchkungen Azog. Nár återvände och berättade vad som hänt, och Thráin blev då rasande och samlade ihop alla Dvärgarna till krig, för att hämnas sin far. Således började Kriget mellan Dvärgar och Orcher, där Dvärgarna förintade alla Orchernas fästen i Dimmiga Bergen en efter en, innan de nådde fram till den Östra Porten av Moria, där det stora Slaget om Azanulbizar utkämpades. I detta slag så slog sig alla Dvärgklaner samman, men Orcherna behöll ändå ett stort övertag ända tills hjälp kom. Náin, son till Grór, anlände med en här av Dvärgkrigare från Järnåsarna. Slaget slutade med en seger till Dvärgarna, men till en stor betalning. Náin dödades utav Azog, men hans son Dáin hämnades genom att döda Azog. Efter slaget ville Kung Thráin entra Khazad-Dûm, men de andra Dvärgarna misstyckte, och Dáin varnade honom också för Durins Fördärv som han kunde känna när han kom nära porten.

12-Dwarves-MockUp-TORn

Thorin och hans dvärgar

Thráin begav sig efter det till Blå Bergen och etablerade sitt rike där, men tog en tid senare med sig ett följe och begav sig till Erebor. På deras väg blev han fångatagen av Necromancer och tagen till Dol Guldur. Gandalf träffade honom och fick hans karta och nyckel till Erebor före hans död.

Thorin träffade Gandalf, som berättade om hans fars öde. Thorin samlade ihop en grupp Dvärgar, mest från hans egen härstammning, och fick sällskap av Gandalf och Bilbo Bagger.

Thorin tog med sig sina tolv Dvärgar och begav sig till Baggershus för att rekrytera Bilbo till deras skattjakt. De tolv Dvärgarna var:

  • Dori, Nori och Ori
  • Bifur, Bofur och Bombur
  • Óin och Glóin
  • Balin och Dwalin
  • Fíli och Kíli

Uppdraget om Erebor slutade med Smaugs död i händerna av Bard. Efter ett gräl med Alverna och Människorna om den obevakade skatten så föreneade dem sig när Orcherna kom, och kämpade i Femhärarsslaget. Under slaget stupade Thorin.

En tid senare anslöt sig Gimli, son till Glóin, till Brödrarskapet av Ringen och blev god vän med Alven Legolas under Ringens Krig.

Fjärde Tidsåldern[]

Gimli son of gloind

Gimli, son till Glóin

Inte mycekt finns känt om Dvärgarna under Fjärde Tidsåldern. Efter Ringens Krig tog Gimli med sig en grupp av Durins Folk från Erebor och begav sig till Glittrande Gruvorna och bildade en koloni. Gimli fick en tid senare tillåtelse att segla över havet till Valinor tillsammans med Legolas under FT 120.

Det sägs att Durin VII (den sista), återtog Moria och förde Khazad-Dûm tillbaka till sin forna glans, och att Dvärgarna bodde där tills världen blev gammal och Durins släkte dog ut.

Det är troligt att Dvärgarnas befolkning ökade under Fjärde Tidsåldern, precis som bland Hoberna och Människorna.

Karaktär och kultur[]

Dwarves-take-centre-stage-005 (1)

Dvärgarna skapades utav Aulë för att vara starka, motståndskraftiga mot eld och hållbara mot Morgoths ondska. Således var de hemlighetsfulla, stolta och härdigare än någon annan ras, och glömde aldrig bort en skuld eller ett fel. De brukade kallas den rasen som hade minst tendens till korruption av ondskans makter, till och med mindre än hober och alver, och denna förmåga märktes tydligt då de aldrig korrumperades helt av de sju ringarna.

Dvärgarna levde i genomsnitt 250 år. En 30-årig Dvärg betraktades därför som en ynglig, som ännu inte nått fullvuxen ålder. Därför var det mycket märkligt när den unga Dáin Järnfot dräpte Morias Orchkung Azog, endast 32 år gammal. Så fort en Dvärg mognat, slutade han åldras nästan helt och hållet, och hade därför en toppkondition, eller åtminstonde medelålders i över två århundranden. Men när en Dvärg blev 240 år gammal började de åldras mycket snabbt och deras fysiska tillstånd försämras drastiskt, och därför upplever en Dvärg bara den process som Människorna har mellan 40 och 80, under tio år. Dock är det inte ovanligt att en äldre Dvärg lever i mer än 250 år. Dáin Järnfot var känd för sin hälsa, och dog 252 år gammal, under Slaget om Dal, fortfarande aktiv på slagfältet med sin stridsyxa. Till och med Gandalf var förvånad över att Dáin var så frisk och kry att han kunde leda trupperna ut på slagfältet i en ålder då de flesta Dvärgarna skulle vara lyckliga att vara på sin dödsbädd.

Trots att de enbart vara 1,2-1,5 meter höga så var de kända för sin styrka och uthållighet i strid, samt deras raseri, särskilt när de hämnades sina fallna fränder. De sågs som några av de största krigarna i Midgård och kämpade tappert i många slag och krig över de olika Tidsåldrarna. Dvärgas slogs nästan alltid med yxor, och de ansåg att detta var det bästa vapnet då det kunde vara lika mycket verktyg i vardagen som vapen i strid. De få dvärgar som inte slogs med yxor slogs med krigshammare, kortsvärd, eller hackor. I extremt få fall nämns även dvärgar som är bågskyttar. Dvärgar föredrog ringbrynjor över metallrustning, och de var kända för sina ringbrynjor i Mithril.

Utseendemässigt var det deras skägg som utmärkte dem i strid. Skägget bar de med sig redan från början av deras liv, män som kvinnor; och rakade man bort det så var det i stor skam.

391 wr dwarves

Också, som en skapelse av Aulë så var de mycket intresserade i Ardas olika material och hantverk. De grävde och arbetade med dybara metaller genom bergen i Midgård, men noterades även för sin guldlust; men de begick även sin del av obetänksamheter och girigheter. Bland annat dräpandet av Elu Thingol och dispyten om Nauglamír, som först förde misstänksamhet och hat mellan Alver och Dvärgar. En intressant egenskap bland Dvärgarna var att de inte kunde styras av de Sju Ringarna, eller flyta in i Vålnadsvärlden så som Människorna gjorde. De Sju Ringarna förstätke enbart deras girighet och strävan att skapa välstånd.

Även om Dvärgarna ibland var blomstrande, så var de märkta för deras minskande population, och de led särskilt tungt efter krig. Dvärgarna gifte sig oftast när de var ca. 100 år gamla; men väldigt få Dvärgkvinnor föddes och alla gifte sig inte. Dvärgkvinnora utgjorde endast omrking en tredjedel av den total befolkningen. De reste sällan utomlands, enbart vid stor behov. Dvärgkvinnorna är dessutom så lika männen att det ibland var svårt att skilja på dem. Det är på grund av det ringa antalet kvinnor som Dvärgarna ökade så långsamt i befolkning. Dvärgarna antar bara en kvinna eller man under deras livstid, och är svartsjuka i alla frågor som rör deras rättigheter. Antalet Dvärgmän som gifter sig är faktiskt mindre än en tredjedel, och inte alla Dvärgkvinnor gifter sig. En del önskar att leva ensamma, en del önskar att ha en de inte kan få och kan inte tänka sig någon annan. Det finns också många Dvärgmän som inte vill ha en fru, då de är så besatta av sina hantverk.

Kvinnorna näms sällan i släktforskning. De tillhör sina mäns familjer. Thorin Ekensköldes syster Dís nämndes dock enbart tack vare hennes söners, Fili och Kilis, tappra död. Bristen på kvinnor, ledde till att dem knappt nämns och deras identiska utseende med männen, kopplat till deras idiomatiska kultur, fick många att felaktigt tro att Dvärgarna föddes ur en sten och när de dog blev de åter sten.

Dvärgar hade alltid sina namn på Khuzdul, men det namnet var väldigt starkt kopplat till individen och enligt dvärgars kultur så utgav man aldrig sitt namn till andra. Detta namnet var därför individens hemlighet, och inte ens på graven skrev man det. Istället kallade sig dvärgar vid midre namn, ofta på Väströna, som de kunde väjla själva. Under Tredje Tidsåldern använde Dvärgarna ofta namn från namntraditioner av människor från norr som offentliga namn.

Även om dvärgar var extremt svårkorrumperade, och extremt få vände sig till ondskans sida, så fanns det ett litet nummer onda dvärgar. Dessa var ofta från berg längre österut, och aldrig från Durins ätt. Dessa onda dvärgar hade ofta stor kommunikation med orker och vättar. De flesta onda dvärgar som funnits fanns under Morgoths tid, och knappt några fanns under Saurons.

Det är dock noterbart att även om dvärgar sällan allienserade sig med ondskans makter, så var dvärgar ofta ´för sig själva´, och hade svårt för att involvera sig i världen utanför sina berg eller med faror sin inte riktade sig specifikt mot dem, och därför tog de ofta en neutral, eller ignorerande, ställning i striderna mellan gott och ont.

En del av dvärgars kultur är också deras sånger, av vilka några är sången om dimmiga bergen/ långt över berg och dimhöljt stup, och Durins sång, vilken hyllar Durin, en av de sju dvärgafädrerna, och grundare till klanen Långskäggen.

Alverna hävdar att Dvärgarna inte kommer att ha någon framtid i Ofördärvade Arda, men Dvärgarna hoppas att Mahal kommer att samla dem i Mandos Hallar med de andra Barnen av Ilúvatar. Andra tror att de kommer smälta in i stenarna de är gjorda av.

Språk[]

Imageskk (3)

Dvärgarna i Moria

Dvärgarnas språk, Khuzdul, skapades av Aulë. Språket var hårt och strävt. Alver, människor, och andra arter tyckte att det verkade som ett underligt språk, och ansåg ofta att det lät barskt, och ingen som inte var en dvärg fick någonsin lära sig språket och det hölls strikt hemligt. Dvärgarna föredrog att kommunicera med deras grannars språk för att behålla deras egna hemligt, och avslöjade aldrig sina namn på detta språk för personer av andra arter (och extremt sällan ens till andra dvärgar).

Dvärgarnas skriftspråk, Angherthas, härstammar från alvernas Cirth av Daeron, och dvärgar är därför inte lika hemlighetsfulla över sina skrifter som över sitt muntliga språk. Det fanns många variationer på Angerthas, nästan en för varje klan och rike. Boken av Mazarbul var till exempel skriven på Erebors variant av Angherthas.  Men en Dvärgfras är välkänd: det gamla stridsropet som härstammar bak till åtminstonde Första Tidsåldern: "Baruk Khazâd! Khazâd ai-mênu!" vilket betyder "Dvärgarnas Yxor! Dvärgarna är över er!" Dvärgarna hade också ett utarbetat hemligt teckenspråk för att kunna kommunicera mellan varandra i tystnad, kallat iglishmêk.

Inspiration[]

Nästan alla namnen på Dvärgarna i Midgård är hämtade från den Isländska sagan Völuspa.

Enligt Tolkien är den "riktiga" historiska pluralformen av dwarf antingen dwarrows eller dwerrows. Han hänvisade en gång dwarves som "dålig grammatik". Formen dwarrow förekommer enbart i namnet Dwarrowdelf, ett namn för Moria. Tolkien använde Dwarves istället, vilket motsvarar Elf och Elves, och det gör dess innebörd tydligare. Anvädningen av en annan term tjänar också till att skilja på Tolkien Dvärgar och andra samma-namngivna varelser i sagor och mytologi.

Den bestående populariteten för Tolkiens böcker, särskilt Bilbo: En Hobits Äventyr och Sagan om Ringen, har lett till den populära användningen av termen dwarves för att beskriva denna ras i fantasyböcker. Före Tolkien användes faktiskt termen dwarves, t.ex. i Snow White and the Seven Dwarfs. I själva verket var den senare stavningen så vanlig att den ursprungliga redaktören för Sagan om Ringen "korrigerade" Tolkiens dwarves till dwarfs.

Advertisement